Den förbjudna men ärliga klagan..
När man är gravid, så ska man automatiskt vara sådär lysande, lycklig, harmonisk och underbar. Man ska helst inte gnälla så mycket utan bara var glad, mysig och sådär moderlig. Och jag kan komma på mig själv med att så fort jag gnäller. Får jag dåligt samvete. På riktigheten. Inte mot bebisen, för den kommer ändå få höra mitt gnäll över trötthet, amningsbesvär, tidsbrist och annat genom livet och henne älskar jag redan så mycket att jag knappt kan förstå det själv. Utan jag skäms för folk runtomkring. Jag och Jonas har ju tagit beslutet att försöka skaffa ett barn till. Ingen har tvingat detta på oss, utan det var helt frivilligt. Och eftersom jag genomgått TVÅ graviditeter tidigare, så var jag ju väldigt medveten om vad vi gav oss in på. Jag visste att jag skulle bli tung. Att jag skulle få kortare stubin och vara obotligt trött i flera månader. Att jag skulle få ont i ryggen. Inte vara sugen på att hänga runt en massa, utan ingå något sorts äktenskap med vår soffa. Att jag skulle bli galen av barnens trots på grund av min korta stubin och att jag inte skulle kunna ta ett glas vin på fredagskvällen tillsammans med Jonas när barnen lagt sig och att jag skulle vilja gråta liiiite för ofta på grund av alla sjuka hormoner. Men eftersom jag också vet vad som "levereras" i slutet av graviditeten så är jag ju nästan överlycklig hela tiden. Men hormornerna. Jag är fullständigt full av dom. Och jag märker allt oftare hur jag tränger bort dom. Bara för att jag inte vill verka helt sjuk i huvudet. Men samtidigt är jag ju helt sjuk i huvudet just nu. Ingen informarton stannar där den ska och jag måste titta i min almanacka MINST 8 gånger varje dag för att komma ihåg vilken veckodag det är och om det är något speciellt inbokat. Jag skulle utan problem kunna gå till jobbet på morgonen utan BH och skor. Och jag skulle utan tvekan kunna gråta 4 timmar i streck. Varje dag. Inte alls för att jag är ledsen jämt. Men det känns som det enklaste sättet att få ut hormonerna liksom. Man orkar liksom inte bli berörd av allt hela tiden. För det är precis det jag blir. Lite för mycket berörd. Säger Stella något gulligt. Överberörd. Läsa olycklig insändare i Söndagsbilagan. Överberörd. En fin kommentar från en vän. Överberörd. Sebbe klarar matte-läxan. Överberörd. Dåligt väder. Överberörd. "stickningar" i benen på kvällen/nätterna. Överberörd.
Det är alltså alla känslor som blir så jäklans starka hela tiden. Och av någon konstig anledning håller jag alltså dom inom mig, för att jag VET att det "bara" är hormoner. Men jag tror inte att det är särskillt hälsosamt.
Jag måste härmed sluta skämmas över att jag är gravid. Att jag ÄR överkänslig och skrattar/gråter precis när jag behöver. Att jag har sjukt ont till och från och att jag sover riktigt illa på nätterna och att detta resulterar i att jag inte kommer att vara på topp. Jag kanske helt enkelt skiter i att svara i telefonen ibland, bara för att jag inte har någon lust att prata med någon just då.(Måste ju förtydliga att dett ainte gäller på jobbet. Chefen skulle kunna bli rätt arg då..) Att mina barn inte alltid kommer ha en glatt vinkande mamma med nybakta bullar i hallen. Att jag kanske helt enkelt struntar lite i allt, bara för att jag inte orkar med mig själv.
Igår var det 100 dagar kvar tills vår vackra lilla bebis (Som MÅSTE sluta leva rövare hela nätterna, för jag kommer behövas läggas in annars!) är beräknad att komma till oss. Och SOM jag längtar! Jag längtar såklart efter att inte vara gravid längre, men jag längtar mest av allt tills hon ligger i min famn. Frisk, nöjd och på "rätt" sida magens hud. Lukta på hennes hjässa, känna hennes andedräkt och krama hennes gosiga lilla kropp. Känna hennes värme och höra hennes gråt. och DÄR blev jag överberörd och började grina i receptionen.
Men tänk så älskad hon redan är. Den lilla och fullständigt underbara lilla tösabiten som ger mig halsbrännan från djävulens land, sparkar mig på kissblåsan hela nätterna och gör mig till ett känslomässigt inferno.
Och som ni märker kan jag inte hålla i en röd tråd i text heller. Men det jag ville få fram är att jag ibland vill klaga HELA tiden. För jag har ont HELA tiden. Jag är ostabil HELA tiden. Och jag är GLAD och LYCKLIG väldigt väldigt ofta också! Men att be om ursäkt för sina hormoner, det ska jag fanimig sluta med.
Lilla Tösabit! Vi väntar på dig!
Gulle, jag gråter åxo en skvätt när jag läser vad du skriver. Så tyvärr så försvinner inte allt det där efter heller, känns som man blir lite mer förvirrad, känslig ja lite mer av allt! ju fler barn man får. Men så mys, som du skriver när ni har eran sötis i famnen. Styrke kram till dig ( och be inte om ursäkt, va gravid! )