Jag och mitt gäng - Mer text..

Mer text..

Då ska vi se om jag hinner skriva lite mer än bara små korta informations-notiser..

Lilla (stora) Majken kom alltså till slut ut till oss. Fredagen den 11:e Januari 2013.
Så här gick det till i stora drag..

Vi gick upp på morgonen och skickade iväg Sebbe till skolan som vanligt. Sedan ringde vi in till förlossningen för att få veta vilken tid vi skulle komma in. Klockan 10 fick vi till svar, så vi skrotade runt lite här hemma och plockade ihop allt som skulle med. Eftersom det skulle bli en igångsättning var vi beredda på att få spendera ganska många timmar på Danderyd, så vi stannade till och med på Statoil på vägen för att ladda upp med lite mer tidningar, dricka osv.. Vi skrevs in klockan 10 och redan då kände jag att sammandragningarn var rätt starka. Inta så att dom gjorde ont, men ändå så pass starka att jag fick koncentrera mig på andningen under tiden. Antagligen kände den lilla donnan till slut att hon var tvungen att ge upp och börja bege sig ut..

Jag undersöktes på en gång och då visade det sig att jag redan var öppen 3 cm. Hej och hå! Vid 11 kom sveriges antagligen mest pratglada läkare (På riktigt! Hon snackade och skrattade så mycket att till och med en rutinerad Nordangårdare hamnade i underläge.. ;-) ) och spräckte hål på hinnan, så att vattnet gick. Det var som att trycka på startknappen. Några minuter efter att den pratglada läkaren lämnat rummet kom Miss C in och höll oss sällskap. Snyggare brud har dom nog aldrig skådat på förlossningen tidigare. Och damn vad hon luktade gott! Rätt knäppt vad huvudet väljer att registrera och spara för information i dessa lägen..

När Miss C kommit, fick Mr´J möjlighet att kunna äta lite lunch och under tiden (Typ 10 minuter) som han var iväg ökade värkarna så mycket att jag började ropa efter lustgasen. Världens bästa personal langar fram slangen och det var gött att lindra de värsta "smärt-topparna" ett tag. Dock hjälpte det inte så länge till. Kroppen jobbade på så otroligt fort att jag knappt hängde med. Just där och då vill man ju öppna fönstret och hoppa, men så här i efterhand är jag så galet imponerad över hur kroppen gör sitt. Såklart måste jag hjälpa till på traven, men man har ändå ingen chans mot kroppens kraft. När klockan är halv två ber jag om epidural bedövning och personalen kallar på narkosläkaren. Som satt och käkade lunch, eller badade bastu eller vad tusan vet jag. Men kom, det gjorde hon inte. (Nu är jag ju såklart väl medveten om att hon var nere på akuten och räddade liv, men ni fattar vad jag menar..)

När klockan närmar sig 14 känner jag tydligt hur krystvärkarna kommer. Jag vet sedan Sebbes förlossning att det inte är en så bra kombo att ha krystvärkar och be om bedövning. Det är liksom TO LATE då. Så jag försöker mitt i smärtans moln att mörka krystvärkarna för att KANSKE lyckas få sig lite droger sådär på slutspurten. Det gick sådär. Narkosläkaren kom och vände i dörren. Som sagt. För sent. För att lindra liiite av smärtan fick jag istället djävulens påfund uppsprutat i underlivet med jordens största spruta. (tror att bedövningen kallas PDB på riktigt.. Lite otydliga minnen där..)
Det gjorde så jäkla ont. Värre än själva värkarna. Kanske inte riktigt det man söker efter..

Dessutom hann dom inte direkt värka, eftersom Majken tittade ut 14:22! Aj satan vad ont det gjorde, men jäklar i min låda vad värt det är. Mr´J och Miss C var fantastiska under hela förlossningen och jag är så tacksam att ha dem i mitt liv. Det kan inte vara lätt att stå bredvid och titta på och inte känna att man kan göra tillräckligt. Men det gjorde ni! Jag är evigt tacksam.

När vi fått reda på att lilla M vägde närmare 5 mjölkpaket var jag L I V R Ä D D för undersökningen efteråt. Det kan ju knappast se positivt ut efter en sån snabb förlossning med ett så stort barn, Men tydligen är jag en jäkla hejjare på att föda barn. Inte en skråma! Det var lite som ett hallelujah-moment. Tack och hej förlossningen!

Vi rullades upp till Patienthotellet och på kvällen kom Stella och fick träffa sin syster. Det var kärlek från första stund. Hon kunde inte sluta klappa och känna på bebisen och säga hur fin hon var.

Vi fick stanna kvar 2 nätter på hotellet för att man tydligen vill ha lite extra översikt på barn som väger så mycket. Risk för sockerfall och annat. Dock var tiden på hotellet inte någon höjdare. Mycket på grund av det pyttepytte lilla rummet vi trycktes in i och personalen som inte riktigt föll oss i smaken. Mycket olika direktiv och ingen verkade heller ha någon riktig koll på läget. Badrummet luktade illa och maten i restaurangen var inte direkt upplyftande. Att sedan betala en tusenlapp för boendet när man åker hem, kändes inte helt okej. Men vi var så glada för att få åka hem till barnen, så vad gjorde det!

Nu efteråt mår jag så himla bra! Efter Stellas förlossning mådde kroppen verkligen dåligt och jag kunde knappt röra mig på 2 veckor. Den här gången är så anorlunda! Jag känner mig pigg, frisk och väldigt väldigt lycklig. Det är lite som att Majken var den sista pusselbiten i vå familj och nu är vi komplett. Att få en liten bebis är ju verkligen som att bli ordentligt nykär. När jag tittar på henne ibland blir jag helt överväldigad.

Mr`J är hemma den här veckan också, så vi knallar vidare i vår bebisbubbla. Härligt!

Och jag måste tacka för alla hälsningar vi fått, både här, i telefonen, på Facebook eller personligen. Tänk vad mycket glädje en bebis ger till så många!

STOR KRAM!

God natt! <3